Att skriva och läsa har alltid varit mitt bästa sätt att bearbeta verkligheten. Jag har lagt ut lite av mina tidigare texter.

70-talet 
Några av mina ungdomsdikter hittade jag i en gammal flyttlåda och de får en egen sida. När jag läser dem får jag tillbaka lite av den tidens känslor. Nostalgi - ja visst! 

80-talet 
Ofrivillig barnlöshet var ett stort problem för mig och jag vet att många med mig, har lidit eller lider av det. 
LYCKLIGTVIS kom efter många års väntan Elin och Åsa till världen. Minnet av det handikapp ofrivillig barnlöshet innebär, liksom omgivningens svårighet att förstå problemet, finns fortfarande inom mig! Dessa texter är ännu inte utlagda, men kommer inom kort! 

90-talet 
Giftstruman gav mig en extra krydda till 40-årskrisen, kan man kanske säga. Sjukdomen fick mig att stanna upp mitt i livet och totalt ompröva allt. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv och min omgivning de senaste 4 åren! Jag tycker att det är till det bättre - men för den skull är det verkligen inte smärtfritt!!! 
Just nu är jag inne i en annan svår situation, skilsmässa och allt vad det innebär. Jag skriver och skriver och i framtiden kommer säkert även något om detta att finnas med i min textsamling. 
Det är min förhoppning att dessa texter även kan beröra någon av er andra där ute på nätet. Har ni liknade erfarenheter eller andra åsikter, så  hör gärna av er! 

1998-09-08 
Jag hoppade högt av glädje när jag fick detta mail från EvaP: 
Nu ligger din sida som tips på första sidan på Space/Litteratur - titta och känn dig stolt!  
Det är en fin sida du har.  
(EvaP har hand om Passagens Litteraturhörna!) 
 

1998-09-05 
Oj, oj oj, här händer det saker! 
Gunnar som har "Bildväven" mailar: 
"Jag har hälsat på hos din hemsida och jag tycker att du har hittat det där med Internet som är så spännande - att man kan träffa andra på nätet, även om man befinner sig långt ifrån geografiskt, så betyder det inte så mycket. Ibland finns det något som berör och som man känner igen sig i. Du har en personlig ton på din hemsida som jag uppskattar."  

Peter Swedberg (med dikterna) har mailat nyttiga råd för att få min sida att fungera bättre. Han skickade dessutom en fin dikt, som jag citerar här: 
Havsvinden 
Över ändlösa oceaner framgungar havsvinden-  
breder ut sina vingar i natten och dagen,  
höjer och sänker sig  
över de eviga havens ödsliga gungande golv.  
Det nalkas morgonen  
eller det nalkas aftonen  
och havsvinden känner i sitt ansikte- landvinden.  
   
Klockbojarna tona morgon och aftonsånger,  
en kolångares rök  
eller en fenicisk beckelds rök dunstar vid horisonterna,  
ensam manet gungar med blålysande rötter tidlös omkring.  
Det nalkas afton eller morgon.  

Harry Martinsson  

1999

1999-01-01
Tillbaka i Sverige, brun, förkyld och omtumlad.
Resan var fantastisk, vi hade några intensiva veckor med massor av skratt, äventyr och allvar.  Än så länge surrar upplevelser och reflektioner omkring huller om buller i mitt huvud - här kommer några av dem:
Nicaragua är ett kontrasternas land - ett av de fattigaste länderna i världen. Sitter på McDonald's och äter Happy Meal som om det vore i Sverige. Ser tiggande gatubarn med limsniffarögon genom billfönstret. Karins hemhjälp Johanna som med stor värdighet och värme skämde bort oss. Barnen älskade henne från början och fick besöka i henne och dottern Lill Johanna i deras hem med nylagt cementgolv. Nattvakterna med sina visselpipor. Geckoödlor och rykande vulkaner. Slingrande stigar där Karin körde jeepen genom bäckar, uppför stup och genom sörja. Ödsliga, ljuvliga, palmkantade sandstränder med underbara magsurfingvågor. Häftiga ösregn - vädret har varit väldigt konstigt i år. Eldflugor, kackerlackor, kolibris, jättefladdermöss vid svenska ambassadörens pool. Julafton med sillsallad, snaps och ris ala Malta tillsammans med Karins svenska vänner i nattvärmen. Smällarna och alla ljuden - hundskall, skrik, visselpipor, tuppar som gol och skrän dygnet runt. Bara en gång hörde jag ett barn som grät. Att se en pojke till häst var vanligare än på cykel. Överfulla bussar, jeepar med flaken fyllda av människor. Gatuförsäljare. CocaCola-bilar som tog sig fram i vilka branter och på vilka stigar som helst. Begravningar, processioner, flickor klädda till brudar. Ruckel, ruckel och åter ruckel. Tjusiga villor med beväpnade vakter. Supermercados. Solnedgång vid Stilla Havet. Victoriaöl släckte törsten bra och barnen tröttnade på CocaCola. Svettpärlor längs ryggrad och hårbotten. Luftkonditionering. Karins vackra hus som rymde oss alla och gav oss ro att reflektera och bearbeta våra intryck. Masayamarknaden med fantastiska hantverk. Hängstolstillverkning. Casa Joxi  i San Juan del Sur, som hade god Nicaraguansk hotellstandard, mycket rent men en välbehövlig överraskning för barnen. En stor orm ringlande över vägen. Myggbett. Fattigdom. Orion låg ner på himlen och månen såg ut som en banan. Blommande träd, färgsprakande blommor överallt - deras tavlor ljuger inte. Blåsten, nerfallna cocosnötter i trädgården, limeträd med mogna gröna citroner,  matbananer, fruktsallad varje morgon, underbar yoghurt, jätteräkor.

Montelimar - ett lyxhotell vid Stilla havet där vi tillbringade ett dygn. Regnens och översvämningens följder, den "nygamla" floden som hänsynslöst rinner genom byar och hus från Managuasjön till Nicaraguasjön (Den har varit uttorkad i 50 år). Fattigdom. Smutsiga och förfallna hus men rena och prydliga människor. Kvinna med handväska, kjol och högklackat som slänger sig upp i hästsadeln. Nyfödd baby på hästen framför pappan. Hundvalpar, fåglar, vatten och småpryttlar som är till salu i gathörnen. Landskapet var vackert och grönskande efter regnperioden och klimatet behagligt,  25-30 grader varmt.
Mitt i detta, min strålande syster Karin, som lyckligt visade oss runt i detta land där barnen i allmänhet verkar lyckligare än i Sverige. Nicaraguanerna är ett värdigt folk. Rakryggade mötte de min blick med vänlighet och jag behövde inte skämmas för den jag är. Däremot måste jag fundera över varthän vår europeiska kultur fört oss och om det är dit jag vill…

Läs mer om Nicaraguaresan...

1999-01-26
Idag är jag 45 år, igår var jag 44. Jag har bestämt mig för att bli nästan lika gammal som mormor Agda, som är 96 år! Om jag får bestämma har jag alltså 45 år kvar att leva eller halva livet! 
Det blev mycket diskussioner om ålder i skolan idag. De som snart ska fylla trettio tycker att livet snart är slut! Stackare... I vår kultur framställs ungdomstiden som den enda tid man har att leva, älska och vara lycklig. Det är väl därför vi ser så många medelålders personer utklädda i tonårskläder. Jag menar inte att vi ska klä oss tantigt eller gubbigt, men vissa kläder hör ungdomen till. Egentligen bör kläder inte följa åldern alls, utan mer figuren...och det är väl bara att konstatera att figuren förändras allt eftersom man lever livet och att vi alla ser olika ut. När jag var yngre var jag ruskigt missnöjd med mitt utseende, numera är jag mindre missnöjd och ser fram emot den dag jag är nöjd.
Vi firade min födelsedag i söndags. Elin och Åsa uppvaktade mig med tårta, paket och frukost på sängen. Åsa bor hos Eric den här veckan, men i morse dukade Elin till frukost i alla fall och de hade sparat ett av paketen till idag  för att överraska mig. Blev bjuden på födelsedagslunch av Lena och i kväll kom Madde med en underbar vårlik tulpanbukett i olika färger. 
Jag känner mig mycket nöjd med min ålder. Ser fram emot livet med glädje.

1999-06-19
Här sitter jag framför datorn en sömnig lördag under en gråtung himmel och funderar. Små finstrilade duggregn blandar sig med mycket korta solglimtar, då jag genast rusar ut på balkongen och njuter...
En intensiv SQL-vecka med fantastiskt bra föreläsningar av Lars har tagit slut. Transact-SQL (Structured Query Language) är ett databasspråk som används till att skapa, sköta och bearbeta databaser. Jag tycker att det är logiskt, greppbart och roligt. Det nya Certifikatet gavs ut den 8 juni i USA och har inte kommit till Sverige än. Därför har vi beslutat oss för att avvakta med certifieringen till hösten (liksom med Visual Basic).
Jag hade avvaktat till hösten ändå - de senaste veckorna har jag förstått hur slutkörd jag är, efter nästan ett och ett halvt års intensivt pluggande. Det är nödvändigt att dra ner på studietakten under sommaren och ladda batterierna inför hösten - som kommer att bli tuff. Studierna har gått bra för mig, jag har lyckats med det jag har föresatt mig - men det har också kostat på. Minimalt umgänge, minimal inkomst, minimalt hushållsarbete och minimal tid över till mig själv. Studierna och barnens väl och ve har jag satt i focus.
Jag planerar att ta ett extrajobb för att lätta på det tyngsta lasset - bekymmer över ekonomin. Så nu fantiserar jag om en dagstidning, lite nya kläder, större hårddisk och RAM-minne, en resa till mina föräldrar i Skåne och en diskmaskin! Kanske, kanske, kanske skulle det gå att skaffa en billig bil också...

1999-07-31
27 intensiva dagar med sommarlovslediga barn har gjort gott. Äkta svenskt sommarväder med sol, vind, regn och åska har gett möjlighet till varierande aktiviteter. Under regntimmar har vi stått i Åsas rum och målat djungel. Väggarna täcks av bl a lejon, exotiska växter, giraffer och lianer. Arbetet har stimulerat till fina samtal och roligt samarbete.
Notvikens badstrand har lockat de varmaste dagarna, Sikfors Camping bjöd på bra väder och trevligt sällskap, vi har ätit härliga middagar med vänner, löst korsord, sett långfilmer på TV, gjort sköna cykelturer, möblerat om, haft både Stockholms- och Managuabesök, tagit långa sovmornar... och ja, allt det där som hör ledighet till.
Barnen har förväntansfullt rest tillbaka till Dalarna för att träffa sin pappa, kusiner och släkten. Jag känner mig som vanligt fruktansvärt frustrerad när de åkt. Glad - över att de gläder sig och har det bra, ledsen - för att jag saknar dem ständigt, lättad - av bekymmersfriheten i ungkarlslivet, oroad - jag måste ju släppa kontrollen och vet inte vilka farligheter som lurar, fri - skönt att bara tänka på sig själv, sorgsen - över att de tvingas växa upp i en splittrad familj... En slags omöjlig känsla, som det tar några dagar att att vänja sig vid.
Satt vid Notvikens strand och funderade i solen en stund idag. Tänkte på hur underbart det ska kännas den 18 december, då vi är färdigutbildade. Längtar efter känslan att vara klar och att ha klarat dessa 80 veckors slit...
Nu är jag beredd på den sista terminens hårdpluggande. Det finns ingen återvändo - SQL 7.0 här kommer jag!

1999-10-06
Nu har jag ju äntligen kommit ur det där som också tillhör livet: De tunga, svåra åren. De som man förtränger och glömmer så snabbt, men de är ju också livet!
Det känns som om jag de senaste månaderna mått bättre än på många, många år. Tänk vad man vänjer sig snabbt. De senaste dagarna har jag varit hängig - och vips kom tungsinnet över mig igen! Det var så här jag kände mig de bästa dagarna tänker jag om och om igen, när jag tycker synd om mig själv. Först struman och därefter skilsmässan, en femårsperiod av mitt liv som jag gärna avstått. Jag minns att det någon gång kunde komma en riktigt bra dag - när inget kändes outhärdligt tungt, jag hade sovit gott och kanske t o m fick ett gott skratt! Annars gällde det att stå ut, motarbeta dystra tankar, tillåta mig att må dåligt och prata, skriva, tänka...
Fem tunga år... Räddningen har varit barnen, arbetet och studierna! Barnen är alltid ett glädjeämne, fast det har känts svårt att orsaka dem så mycket smärta som skilsmässan inneburit. De kan ju knappast minnas mitt gamla jag - innan struman...(Egentligen trivs jag mycket bättre med mig själv nu, fast jag hade gärna varit 10 kg lättare) Åren på Teknikens Hus var stimulerande och roliga, jag trivdes mycket bra med både arbetsuppgifter och arbetskamrater. Fast jag kan inte låta bli att undra hur det varit om jag inte varit sjuk. Studierna har varit roliga och jag har begravt mig i dem för att slippa grubblerierna en stund! Tungsinnet tillförde också en extra krydda, vilket jag hade förträngt - jag blir hypokondrisk. De senaste dygnen har jag haft alla möjliga och omöjliga sjukdomar!
Nu är jag ute på andra sidan av den här livsperiodens "tunga år"! Min tro på människan är stark. Vi klarar mycket mer än vi tror, det finns en urkraft som tar över och driver oss igenom de vidrigaste situationer. Sedan är vi snabba att glömma / förtränga det värsta och TACK för det! Kvar finns det nya, möjligheterna som skapats på vägen. Den spännande framtiden... och jag är övertygad om att jag har otroligt stort ansvar för de möjligheter jag skapat, mitt i det dystra, tunga och svåra. En kraft så stark att jag är ordlös... Jag vet också att jag inte kommit hit utan alla fina vänner och släktingar och familjerådgivning!
Vad gör det då om jag just nu är tungsint några dagar...

Gunillas sida | Bröstdagboken | Anemona | Tjuga.se | Arkhyttan.se | BilldocDesign
Konstspaning | Adu.se | 50-talet