Innehåll:         Min berättelse:             Länkar:

När jag precis hade fyllt 40 år insjuknade jag i den ärftliga sjukdomen "giftstruma". Det var kämpigt för både mig och familjen. Trots att det är en så vanlig sjukdom, var det svårt att hitta böcker och fakta om sjukdomen. Jag kände mig väldigt ensam och utlämnad. Naturligtvis var det en förmån att veta att jag skulle bli botad, men sjukdomen orsakade en personlighetsförändring som satte hela min värld i gungning. Jag fick snabbt hjälp så att jag blev bättre och efter ett halvårs behandling mådde jag riktigt bra. Men först efter ett par år kände jag igen mig i mig själv igen.
Under sjukdomen skrev jag dagbok och dikter. Bearbetade delar presenteras här, liksom mina bakåtblickar gjorda 5 - 6 år efteråt.

Tack vare denna sida får jag kontakt med andra som har eller har haft Giftstruma. Många har problem med svullna ben och ögonen, jag hade alldeles glömt bort - eller förträngt - hur svårt det var att hitta orden tills Inger påminde mig. Det är många som får giftstruma under graviditeten och tydligen kan struma och barnlöshet hänga ihop... Äntligen har jag fått tillfälle att prata/skriva av mig och bearbeta sjukdomstiden.
Jag får oerhört många mail från strumadrabbade och deras anhöriga. Fortfarande tycks det vara svårt att hitta information om sjukdomen. Jag blir glad om fler med samma erfarenhet hör av sig och hjälper gärna till att förmedla kontakter till andra som ni kan byta erfarenheter med. Om ni vet några bra länkar om sjukdomen eller vill bidra med fakta blir jag överlycklig.
Ni ska få ta del av en del av ett långt mail från Lena. Hon skriver bl a:
"Du vet, doktorn frågar hur man mår och man svarar jodå, ganska bra. Är man van vid att alltid arbeta och har ett roligt arbete så vill man jobba. Jag uppmanar alla som är sjuka och även läkare - sjukskriv patienten åtminstone ett halvår så man hinner återhämta sig.
Mina dagar såg då ut så här: Upp kl 6.15 Ta hand om en vildbase till 4-åring - dagis - jobbet 4 timmar - hem vid ettiden, slängde av mig kläderna hoppade i säng - sov till klockan ringde 15.30 då jag försökte skaka mig till liv innan jag skulle hämta tösen på dagis. Hem - fixa till någon mat - leka med en mycket aktiv Olivia - kvällsmat - läggning av tösen som i bästa fall tog 1 tim i sämsta fall 2 timmar. Ingen tid över till mig själv. Nu efteråt fattar jag inte vad jag höll på med - jag skulle ju ha det lugnt och skönt."

Jag känner igen mig så väl i det hon skriver. Till varje pris vill man att allt ska vara som vanligt - men det är det inte. Jag önskar att man tillsammans med diagnosen fick en grundlig upplysning om vad som händer i kroppen och förklaring till varför man känner sig så konstig. Eftersom personlighetsförändringen är stor, borde man dessutom automatiskt få några samtal med en terapeut som hjälper till att reda ut vad som händer och hur man ska ta sig an detta.
Min husläkare, som ställde diagnosen, förberedde mig på att det skulle bli en jobbig tid, men sedan tog "experterna" över och jag blev "patient" och behandlades som ett paket. Det fanns ingen tid att ställa frågor, bli upplyst eller vara människa vid de glesa och effektiva läkarbesöken.