När man levt i fyrtio år, börjar det bli lättare att leva med sig själv, stå ut med sina svagheter, sitt humör, utseende eller vad det kan vara. Vid överproduktionen av sköldkörtelshormonet förändrades mitt humör kraftigt. Jag blev mycket aggressiv och kunde bli rosenrasande över både små och stora ting. Ett blint raseri tog mig och omvärlden med storm - jag förstod ingenting. Jag brukar inte få raseriutbrott titt som tätt och dessutom brukar jag vara en ganska glad och positiv person. Denna personlighetsförändring var mycket svår att acceptera. Vem var jag egentligen? Jag kände inte alls igen mig. Efter några månader, när överproduktionen hade bromsats, blev jag i stället som en seg degklump som vandrade genom ständig dimma. Jag befann mig inuti en seg kropp som jag tappat kontakten med. Inga starka känslor, inga glädjeämnen. Både min själ och kropp levde ett helt eget okontrollerbart liv. Dagarna gick och jag väntade på att få komma till Umeå där jag skulle strålbehandlas. Jag hamnade i underproduktion i stället och började lägga på kilo efter kilo, till slut var jag 20 kg tyngre än någonsin. Jag arbetade på halvtid och allt lunkade på i samma gråa, lugna, trista, sega takt... Behandling: Första gången jag fick aktiv jodbehandling i Umeå, var vid Luciatid 1994. I den skriftliga kallelsen till undersökningen, fick jag veta att ett rum var bokat på patienshotellet och en lapp bifogades, om var man parkerade bilen inom sjukhusområdet. Jag mådde fortfarande dåligt, kände bl a yrsel- vilket gjorde att jag inte ville köra bil, utan tog tidiga morgonbussen för att åka de 24 milen. När jag kom fram till Universitetssjukhuset, skrev jag in mig på Patienthotellet, ett alldeles vanligt hotell - fast med sjukhussängar, innan jag letade mig fram till Jubileumskliniken och Onkologmottagningen. Först skulle jag till Isotopavdelningen för att göra en spårprovsundersökning. Det innebar att jag drack en jodlösning. Efter 2 timmar gjordes en mätning med en uråldrig maskin som for fram och tillbaka över halsen. De gav mig en jättestor plastbunke (att samla urin i) och bad mig att komma tillbaka efter 24 timmar. Under mina besök på Jubileumskliniken, kom jag att lära känna Umeå som en trevlig stad. Jag blev bl a förtjust i Svenssons matsalar. Där var allt 50-tal!!!! En verklig nostalgitripp... Denna första gång kändes allt tungt och nytt. Vad skulle jag göra med den skvalpande urinplastbunken om jag gick på stan, på bio eller promenerade? Jag stannade på hotellet och mitt rum eftersom jag inte vågade gå någonstans utanför hotellet utan plastdunken... Mat serverades i restaurangen, jag kände definitivt inte något behov av att träffa människor, utan läste, tittade på TV och sov. Nästa dag mättes jag över halsen igen och det togs ett foto (scintigram) av sköldkörteln. Vid mitt sista Umeåbesök, hade "maskinen" gett upp för alltid och hade ersatts med ett blodprov. Urin samlade jag bara de två första gångerna. (Andra Umeåbesöket hade jag en stor ryggsäck med mig som rymde plastdunken...) Jag hade varit i Umeå i över ett dygn innan jag, efter lång väntan i en trång korridor, fick träffa en läkare. Det var en äldre man som såg ut som professor Kalkyl i Tintin. Han tittade på journalen, kände på halsen, mumlade för sig själv och svarade nästan inte på tilltal. Jag fick journalen i min hand och blev av en sköterska visad en trappa upp, till ytterligare en trång korridor. Bredvid en kopieringsapparat fanns en enda stol. Där satt jag och väntade med en dörr framför näsan med Varningstexten: Radioaktivt... Det började bli sen eftermiddag och jag undrade om jag skulle hinna med eftermiddagsbussen tillbaka till Luleå. Personal gick fram och tillbaka. Kopieringsmaskinen blev använd ibland och plötsligt öppnades dörren av en grönklädd äldre man som bad mig komma in i ett trångt förrådsliknande rum. Han tittade i min journal, frågade efter mitt personnummer och gick in i rummet bredvid för att blanda min radioaktiva joddos. Jag blev tillsagd att dricka och det gjorde jag snällt. Lika plötsligt var jag ute i korridoren igen, denna gång utan journal. Vad skulle jag göra nu? Jag mötte under detta första besök inte en enda person som brydde sig om hela mig. Hotellet fixade mat och rum, inskrivningen skickade mig till Isotopavdelningen, som skickade mig till läkaren, som skickade mig till grönklädda mannen, som skickade mig tillbaka ut i korridoren! Jag letade reda på en sköterska, fick presentera mitt "fall" och kom tillslut till rätt sköterska som stressat talade om att jag var färdig för denna gång och skulle bli kallad igen. Omtumlad satt jag under den långa bussresan hem, irriterad över att jag inte visste vad som skulle hända härnäst, att jag druckit joden - tänk om det var fel dos, att läkaren inte gick att prata med och att egentligen ingen brytt sig om mig. Jag hade behandlats som ett "paket"! Hur det sedan blivit: Jag minns numera inte hur många gånger jag totalt reste till Umeå för behandling. Tre eller fyra gånger, tror jag. Resorna skedde med 6 månaders mellanrum. En gång följde en väninna med och sista gången reste hela familjen. Jag blev ganska fort mycket bättre, men det tog lång tid innan jag kände mig helt återställd. Egentligen har varken jag eller något annat blivit som innan jag blev sjuk. Det var en sådan omvälvande upplevelse att ingenting därefter kunde förbli sig likt. Vad som beror på vad är svårt att avgöra, men jag fick tillfälle att tänka igenom mitt liv och det resulterade i betydande förändringar. Jag vägrar numera att stressa och nuet är så mycket viktigare, liksom kvalitén på allt jag gör. Jag har slutat vara "snäll" och ställer tydligare krav på mitt liv, mig själv och min omgivning. Jag skilde mig och ändrade yrkesinriktning. Kanske jag blev lite modigare och starkare - det känns som om jag står fastgjuten på en betongplatta - jag vet inte vad som skulle kunna få mig att tappa balansen... Jag tror att jag blivit lite bättre som människa, lite mer ödmjuk och nöjdare med livet. Fast "skavsår och ärr" finns det också... Om jag fick leva om mitt liv, är struman det enda som jag skulle välja bort! Jag varken tycker eller tror att vi ska behöva vara sjuka för att bli mer ödmjuka och nöjdare med livet. Jag har haft svårast att acceptera att livet inte är rättvist, somliga drabbas av sjukdomar och olyckor, andra inte. En gång om året blir jag kallad för att göra en ämnesomsättningskontroll. Jag behöver inte äta någon medicin och mina värden är normala. Fast inget i mitt liv kan någonsin mer bli normalt...

Gunillas sida | Bröstdagboken | Anemona | Tjuga.se | Arkhyttan.se
BilldocDesign | Konstspaning | Adu.se | 50-talet