När jag funderade över en hemsida eller inte, funderade jag på vad jag tror att jag kan få ut av att ha en egen hemsida.
I mitt blivande yrke behöver jag ha erfarenhet av Internet och Hemsidor, både genom att ”html-koda” och via en Editor, så varför inte börja med min egen sida.

Jag vill gärna skapa kontakter med nya människor och gärna också återuppta  gamla borttappade kontakter. ”Länge leve Internet!” skrev Ann-Catrin som jag efter 20 år hittade på Internet och återupptog kontakten med. Det finns också massor av ”ringar” för olika intressegrupper att gå med i. 
Dessutom ville jag försöka använda detta, för mig nya, uttryckssätt på ett personligt och meningsfullt sätt.

Tillbaka

Att göra en Hemsida
Under sommaren 1998 har jag varit ensam i stan i sex veckor. För att fylla tomrummet efter barnen  och eftersom vädret har varit som det varit, har jag lagt ner mycket tid på arbetet med min hemsida. Tid är krav nummer ett! 
Jag har använt mitt eget bildarkiv, mestadels hemplockat från Internet, PhotoShop, Netscape Composer och Notepad. 
Mina barn har uppmuntrat mig och Åsa Larsson, som går samma utbildning som jag,  har inspirerat mig och kommit med goda råd. Titta på hennes fantastiska Hemsida! 
”Internet HTML-boken” av Rolf Staflin, Pagina Förlag AB är bra. 
Men det bästa har varit att titta på andras hemsidor för att få inspiration. Sedan var det bara att testa och testa och testa sig fram. 

Vackra, roliga, praktiska, tokiga, vansinniga, originella, tråkiga, intressanta, onödiga, fruktansvärda, oaptitliga - jag skulle kunna rabbla adjektiv ganska länge för att beskriva de hemsidor jag besökt. 
På min länksida och 50-talistsida finns det länkar till många fina hemsidor!
Tillbaka

1999-04-11
Gunillas sida, min hemsidas namn, syftar på att jag valt att visa upp några av mina sidor för er som "hälsar på". Jag är lite förvånad över att dagboksskrivandet har blivit en sådan viktig del av min hemsida. Nätet dräller av dagböcker och jag är själv inte särskilt intresserad av andras dagböcker. Jag skriver för att jag mår bra av det och får genom skrivandet hjälp att bearbeta olika tankar och frågeställningar. Jag vet att jag har några trogna läsare och det glädjer mig att även andra kan få ut något av mitt klottrande i dagboken. Några har förvånat sig över att jag vill "hänga ut mig och mina tankar" offentligt. För mig finns det en klar gräns för vad jag ska skriva om och inte. Ni får bara ta del av det jag valt att delge er... 

Länge Leve Internet!
Internet skapar möjligheter!
Vi måste motarbeta Internets baksidor -  rasism, våld och porr t ex. Låt oss se till att vi lär oss att använda bara de positiva bitarna.Vi måste lära oss själva och varandra att kritiskt  granska innehållet. Det är viktigt att vi diskuterar med barnen, skolan, vännerna och grannarna om vilken moral och etik vi vill ha. Vad  kan vi göra för att försvåra användbarheten för Internetmissbrukarna?

Titta även på denna sida:
Abuse på nätet av Annika Tiger
Tillbaka
 

Skolan 
och Läraryrket
Jag trivdes bra som lärare. Att arbeta med människor är roligt och aldrig trist. Vissa år var ofantligt slitiga med tung arbetsbörda och många sömnlösa nätter, men arbetet var meningsfullt. Andra år var glädjefyllda och lättsamma. Många trevliga kolleger, barn och föräldrar förgyllde arbetet. 
Det var en slump att jag provade på andra pedagogiska uppgifter och när jag fick distans till grundskolan förändrades jag.
Söndagen var alltid en arbetsdag under mina 16 lärarår. Sommarlovet var livsnödvändigt, jätteskönt och bra för mina barn och jag anser att lärarna är värda varenda lediga dag… om jag får välja, har jag hellre 5 veckors semester och lediga kvällar och söndagar än sommar- och skollov.
Att få tid till uppmuntran och kritik av sina arbetskamrater, att bli uppmuntrad att vidareutbilda och utveckla sig, att få en julklapp till jul av arbetsgivaren, att få raster och luncher som jag själv förfogar över, att kunna ringa till myndigheter under telefontid, att få ett eget skrivbord, egen telefon och dator är några av de saker jag upptäckte att jag saknat i skolan.
Läraryrket har blivit allt hårdare och jag beundrar alla fantastiska lärare som orkar stanna kvar trots bristen på uppmuntran från arbetsgivare och samhälle!

Tillbaka

Katastrofal ekonomi

Har jag rätt att behålla mitt människovärde, trots att jag har dålig syn, råkat bli arbetslös och skilt mig? Kan man skriva om sin dåliga ekonomi på Internet? Jag har tvekat, för egentligen är det ju lite genant, fattig ska man ju inte vara och är man det, så ska man i alla fall låtsas som om man inte är det, för om man är det så kanske det beror på att man är lite dum, lat, oförsiktig eller nåt annat konstigt. Något fel borde det i alla fall vara. 
Det finns bara ett ord för min ekonomi - KATASTROFAL! 
I samband med skilsmässan, för två år sedan, kraschade min ekonomi för första gången i mitt liv. När jag blev arbetslös för ett år sedan, blev det  nära nog en dödskrasch. Jag har alla bidrag man kan få, utbildnings-, bostads-, barn- och underhållsbidrag. Mina sammanräknade inkomster ligger precis över existensminimum. 
Alltså borde jag vara nöjd. 
Men när räkningarna är betalda och busskorten fulltankade så finns det inte många kronor kvar till mat, kläder och övrigt. Det går inte ihop hur jag än försöker! 
Det går att klara sig utan dagstidning och andra prenumerationer och det går att avstå från att besöka vänner och släktingar. Jag står ut med att nöta på både mina egna och andras kläder. Jag kan avstå tandläkarbesöken (egentligen alltför gärna). Bil klarar vi oss utan, men buss kostar också. Barnen får åka buss eller med sina kompisar till sina fritidsaktiviteter. Havregrynsgröt och makaroner är billigt och gott. Det går att stå ut, även om jag ibland önskar att jag skulle kunna förgylla vår vardag med ett kafébesök, ett biobesök, en köpt blombukett, en utflykt till skidbacken, en veckotidning eller ett restaurangbesök. 
Däremot blir det absurt när oförutsedda utgifter dyker upp. Elin behövde glasögon, liksom jag behövde både terminal- och nya progressiva glasögon. Vips, så skulle jag betala 4700 kronor som inte fanns. Socialen räknade ut, att eftersom jag ligger över existensminimum, fanns där ingen hjälp att få. På banken får jag inte låna, eftersom jag inte har ett fast arbete och hos optikern får jag inte betala på avbetalning om jag inte har ett fast arbete... 
Sedan kom nästa överraskning. Har barnen fyllt 10 år kan man inte göra avdrag för dem och alltså inte få uppskov med studielånen - även om lånen är av den äldre typen. Jag läste det finstilta och såg att det går att få reducerad avgift, vilket jag fått och ska betala 6 500 istället för 10 000 kr i år! Men de pengarna finns inte heller. 
Rättshjälp är bra, men det är ändå inte gratis att anlita en advokat, vilket jag var tvungen att göra under vårdnadstvisten. Jag betalar advokaten 1000 kr i månaden (som heller inte finns) under ett halvår för att göra rätt för mig. 
Det går alltså inte ihop, men vi svälter inte, barnen har få men bra kläder och går på fritidsaktiviteter som sina kompisar. Underskottet ökar månad för månad. Jag har förmånen att kunna låna pengar av min familj. Vad skulle jag ha gjort utan deras hjälp? När jag om ett år är klar med utbildningen finns det en lösning - arbete. Då har jag visserligen dragit på mig ännu mer skulder och kommer få ytterligare ett antal slitiga år, då det ständigt växande underskottet ska betalas tillbaka.  Men det finns en lösning! Vad skulle jag ha gjort om jag inte visste det? 
Det är förödande för själen och förnedrande att göra allt man kan för att försörja sig och sina barn, få alla bidrag som finns att få och ändå inte kunna vara nöjd. Jag känner mig ursinnig, vilsen och frustrerad över att jag inte vet vad jag ska göra. Mot vem ska jag rikta min ilska? 
Minst av allt söker jag medlidande. Jag vill bara upplysa om den verklighet jag anade fanns, men inte lärt känna, under de 22 år jag fick allting att gå ihop och kunde unna mig en guldkant då och då. 
Vi borde tala mer om de arbetslösas, ensamståendes och fattigas ohållbara ekonomiska situation.

När marken gungar...
Denna fantastiska text är tagen ur Märta Tikkanens Kärlekssaga.
Orden går rakt in i mig och beskriver ett förhållningssätt som ligger mig nära. Hur liten, hjälplös, ledsen, rädd eller förtvivlad jag än känner mig blir det inte värre av att jag sätter ord på och talar om det...


När marken gungar
tar jag små små steg
nästan alldeles omärkliga
så kanske jag kan hålla balansen

När sekunderna stockar sej
och sedan kommer störtande över mig
alla på en gång
är jag mycket sträng mot dem
det måste jag vara
En och en, en och en
får de tillstånd att passera mej
och de oändliga timmarna
tills det är morgon

När sidor och stycken
och meningar
verkar ogenomträngliga
tar jag orden
ett efter ett
och håller länge upp dem mot lampan
så de blir
genomskinliga

sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

Tillbaka

70-talet
Hösten 99
Jag har gjort en nostalgitripp tillbaka till början av 1970-talet.
Fyra av oss som umgicks under ungdomsåren i Gävle lyckades hitta en gemensam ledig helg och vi träffades hos den enda av oss som bor kvar i stan.
Vi hade inte träffats sedan början av 80-talet, barn, familjer, yrkesliv och livet hade dragit iväg med oss åt olika geografiska och känslomässiga håll.
Under tågeresan ner funderade jag på hur jag kände mig inför mötet. Vi hade varit nära varandra under så pass många år att det inte alls kändes nervöst- bara förväntalsfullt.
När jag klev av tåget var perrongen full med folk och jag började gå mot stationen. En grupp på tre stod långt där framme och det var omöjligt att urskilja vilka de var, tills de började vinka och röra sig. Då var det ingen tvekan om vilkas kroppshållningar det var!!!
De första 20 sekundrarna skulle jag vilja komma ihåg - att se det yttre "skalet" - tre medelålders kvinnor, bara vackrare av tidens gång.
.. och så plötsligt rann åren av dem och fram klev de 20-åriga livfulla tjejer som jag haft och förhoppningsvis kommer att ha så mycket roligt med!
Det kändes rofullt att känna samhörighet, att så lätt bli förstådd, att utbyta erfarenheter, att lyssna, tala, skratta, gråta av både glädje och sorg, minnas, bara vara och känna...
Det mest omtumlande var ändå mötet med den 20-åriga Gunilla. En osäker, olycklig, rastlös, känslofull, mager tjej som ständigt var kär i någon av alla dessa ljuvliga killar som livet tycktes krylla av. Det slår mig att jag inte kan ha brytt mig ett dugg om staden Gävle (det är ju en vacker stad!). Visst minns jag "Fnasket i plasket", Gavleån, stationen, Vasa-skolan, Gevalia-huset... men mer som bakgrundskulisser till väsentliga händelser, möten och känslor.
Funderar på vad som hänt med mig under dessa 25 år och konstaterar att jag trivs bra med lite mer livserfarenhet, säkerhet och kilon... Det är egentligen bara en sak som känns tråkig:
Varför kryllar inte livet av ljuvliga killar längre?

Tillbaka