Meditation
Vad hade jag varit utan Meditation?
Att meditera är att hitta sig själv, att gång på gång återvända till jaget och lyssna...Vad vill jag, vem är jag? Varje morgon sätter jag klockan på ringning en halvtimme före de andra och mediterar innan jag kliver upp. Jag behöver ingen klocka, jag är så inställd på tiden att jag själv bryter efter exakt 20 minuter. Meditationen är en slags tanketeknik, där man hjälper tanken att flöda fritt utan att vara medveten om det. Det sägs att det även är mycket positivt för blodtryck och hela kroppen. Det är svårt att själv avgöra, men är jag  täppt i näsan släpper det alltid under meditationen. Det händer också att jag hör hur det knäpper i nacke och ryggrad när spänningarna släpper. Egentligen ska man meditera på kvällen också, men det är inte alltid jag gör det. Bara om jag är mycket uppe i varv. Likaså om jag har svårt att somna. 
Att meditera är ingenting mystiskt, även om jag var mycket misstänksam och motsträvig i början. Att tala med det undermedvetna - ha, ha - sånt flummeri!! Men eftersom jag är både praktisk och nyfiken, lockades jag av att kunna tala med mitt undermedvetna och slippa bli medveten om allt. Bara låta det sköta sig själv liksom... Jag har alltid varit intensiv och lever ut allt genast, jag bara är sådan. Det är stundtals väldigt jobbigt och jag sökte efter en möjlighet att finna någon slags ro och eftertanke mitt i det intensiva. 
Under mitt folkhögskoleår, i början av åttiotalet, blev jag introducerad i TM(en av meditationsteknikerna) av en av lärarna. I början var det svårt att förstå och lära sig tekniken, men jag mådde bra av det och det kändes positivt, så jag fortsatte. Först efter några år kände jag att detta var något väldigt positivt. Plötsligt upptäckte jag att jag visste vad jag ville, att jag tagit beslut som var genomtänkta - men när hade jag egentligen tänkt igenom dem? 
Idag ger det mig en väldig kraft, en kraft som drar mig med i en stormvind genom livet mot för mig viktiga, genomtänkta och bra saker. 
Tidigare bara rusade jag genom livet, nu rusar jag men hinner ändå med. Jag hinner med att känna, att stanna upp och titta mig omkring och reflektera. Jag vet inte vad jag varit utan meditationen- men jag hade definitivt inte varit något bättre! 

Tillbaka

40-årsåldern...
är det väl inget särskilt med. Kanske tycker någon annan att jag är gammal, men jag känner mig väldigt ung. Möjligtvis är jag lite mer ödmjuk nu än tidigare, lite skrynkligare, mer gråhårig och mycket tjockare också. Fast vad spelar det för roll? Det tycks som om lite andra saker "spelar roll" nu för tiden: God mat. Glada skratt. Fina stunder med barnen och vänner. En bra bok. Eftertanke och reflektion. Hälsa...

Man blir aldrig för gammal för att lära! Det har jag bevisat för mig själv först nu! Visserligen går det ganska trögt jämfört med när jag var yngre, men fördelen av att känna sin egen inlärningsstil och att genom livserfarenhet kunna sortera strunt och viktigheter från varandra, tycks uppväga hjärncellernas tröghet. Dessutom är det roligt att lära!
Jag har fått möjlighet att gå en 80 veckors System- och Applikationsutvecklings utbildning med utbildningsbidrag. Det innebär att jag får bidrag motsvarande A-kassenivå från Försäkringskassan. En fantastisk möjlighet för en 44-åring med framtidsplaner. I sommar gav Margareta Winberg oss två veckors sommarledigt (jag hoppas att det inte bara var för att det är valår…)- annars är alla vita dagar skoldagar under hela utbildningen. Lite hårt för en ensamstående mamma, men jag har fantastiskt stöd av alla omkring mig.


Januari 1999
Hej liv - här kommer jag! JAG TÄNKER LEVA, ÄLSKA  OCH VARA LYCKLIG LIVET UT!
Idag är jag 45 år, igår var jag 44. Jag har bestämt mig för att bli nästan lika gammal som mormor Agda, som är 96 år! Om jag får bestämma har jag alltså 45 år kvar att leva eller halva livet! 
Det blev mycket diskussioner om ålder i skolan idag. De som snart ska fylla trettio tycker att livet snart är slut! Stackare...I vår kultur framställs ungdomstiden som den enda tid man har att leva, älska och vara lycklig. Det är väl därför vi ser så många medelålders personer utklädda i tonårskläder. Jag menar inte att vi ska klä oss tantigt eller gubbigt, men vissa kläder hör ungdomen till. Egentligen bör kläder inte följa åldern alls, utan mer figuren...och det är väl bara att konstatera att figuren förändras allt eftersom man lever livet och att vi alla ser olika ut. När jag var yngre var jag ruskigt missnöjd med mitt utseende, numera är jag mindre missnöjd och ser fram emot den dag jag är nöjd. 
Vi firade min födelsedag i söndags. Elin och Åsa uppvaktade mig med tårta, paket och frukost på sängen. Åsa bor hos Eric den här veckan, men i morse dukade Elin till frukost i alla fall och de hade sparat ett av paketen till idag  för att överraska mig. Blev bjuden på födelsedagslunch av Lena och i kväll kom Madde med en underbar vårlik tulpanbukett i olika färger. 
Jag känner mig mycket nöjd med min ålder.
Ser fram emot livet med glädje.

Tillbaka

Ålderstrappan
1999-06-06
När jag ser tillbaka på mitt liv, kommer jag ihåg vissa tillfällen som kändes som ett avstamp till något nytt, samtidigt som jag kände att jag lämnade något avslutat bakom mig. När jag började arbeta som lärare 1976, när jag blev förälder 1986 och när jag slutade arbeta som lärare 1993 är några av dessa tillfällen. Är det ålderstrappan kanske? Fast jag tycker att det fortfarande går uppåt - den ska väl vända neråt vid 45?
Nu står jag i alla fall vid ett sådant där avstampstillfälle igen!
De senaste 5 åren har varit tuffa. Struman tog mycket kraft och lång tid att återhämta sig ifrån. Skilsmässan tog om möjligt ännu mera kraft, en väninna sa att det tar minst två år att läka de värsta såren och hon hade rätt. Jag har vant mig vid ett liv utan den livs- och sängkamrat jag hade i 18 år. Nu ser jag en möjlighet att klara föräldraskapet och jag kan lämna den svåra tiden bakom mig.
Mina ögon har öppnats och framför mig ser jag en annalkande sommar - var har jag egentligen varit de senaste fem somrarna? Var det varmt eller regnigt, la jag märke till vårgrönskan, hur kändes gräset under mina bara fötter, hur luktar syrener och vad gjorde jag egentligen?
Det känns så skönt att ha utrymme igen, att kunna ta in dofter, synintryck och livet!


"Såsom daggkåpan fångar en droppe regn
på sitt utspända blad
och låter den glida gnistrande ner
där de fina nerverna knytas samman
till en mörkgrön skål,

så vill jag fånga kärlek---

som en droppe dagg i soluppgången
vill jag bära den--- blänkande
djupt i mig
där blodet strömmar i hjärtat."
(Elsa Grave)

Vilken underbar dikt- så vill jag fånga och bevara kärleken, livet och nuet!

Besök Peters diktsida så hittar ni massor av fina dikter! Tack vare hans sida och vår mailväxling blir jag försedd med lite uppfriskande ordstimulans då och då!

När jag tänker efter kanske trappan vänt nedåt i alla fall, jag har fått en hel del skavanker. Jag har varit tvungen att acceptera livets nycker och misslyckanden. Jag har mot min vilja lyckats göra illa dem jag älskar.
- Det är väl egentligen att vara människa...
...att bli mer ödmjuk...

Jag sitter så gärna med Puh och luktar på blommorna... och tycker att det är sjutton så mycket viktigare än att klättra uppåt...
Tillbaka

Skåne
1999-12-29
Jag tillbringade tre dagar hemma i Skåne under julen. Mamma åker fortfarande ut och in på sjukhuset för sitt hjärtbesvär, men fick permis så vi kunde fira en lugn och skön jul hemma i huset, mormor och morfars hus. Detta hus som varit den fasta punkten i mitt liv.
Huset är nu sålt och det var sista gången jag var där.

Jag känner en tillhörighet i den Göingska bygden, där jag tillbringat så oerhört många sommarlov, konfirmerat mig, lekt med kusiner, fnittrat med mormor och lyssnat till morfars fantastiska berättarkonst.
Jag har skymtat snapphanarna inne i granskogen, känt doften av den skånska myllan, deltagit i otaliga kaffekalas med hur många kaksorter som helst, träffat släkten, gått på Gökotta, åkt till Vitemölla och gått på Kiviks marknad, varit hos toffelmakaren...
Jag fick denna underbara dialekt med modersmjölken och vet bl a vad rävarumpor och örnastattar är (mjölkört och tvestjärtar).
Denna tillhörighet sitter inte i huset, så jag känner ingen sorg över att inte få återvända dit.
Vi åt jullunch med mormor Agda på ålderdomshemmet, jag drack kaffe med henne och hennes kompisar i terapin. Vi beundrade varandras broderier (jag har haft en fantastisk läromästare) och hann småprata inne på hennes rum ett tag.
Det är skönt att höra till, vara accepterad - utan krav eller nyfikenhet - bara tillhöra...

Tillbaka

NU-et
Barn och katter är experter på att leva i nuet. Åsa sa här om dagen att hon tyckte att hon skulle få vara pensionär nu, hon har så mycket viktigt hon vill göra just nu. Tigertass vill bli kliad just nu, spinner och njuter just nu - utan minsta skam. Jag tror det är därför jag börjat gilla katter mer och mer, de är sådana livsnjutare!.
Jag arbetar med mina sidor om Nicaragua. Många tankar väcks när jag arbetar fram texterna. Hur har jag valt att leva och varför? Hur lever vi i Sverige? Många gånger lägger vi vikt på oviktigheter och glömmer våra känslor, livsglädjen och nuet. Vi strävar och kämpar för att bli något, kunna köpa eller göra något  - sedan, då, i framtiden... Men nu då? Vad gör vi med nuet?

Du och jag och världen Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda. Här går vi nu Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet. Werner Aspenström

Cykellunken...
Tacka vet jag "cykellunken", bushållsplatsen och köksväggen!

Jag har börjat cykla till skolan igen. Här om morgonen blev jag "ifattcyklad" av Robert. Han arbetar på Universitetet och har cyklat hela vintern. Flåsande trampade jag bredvid honom den sista biten.
Han sa:
-När man fått upp tramplunken, tänker man dagens klokaste tankar!
Precis samma reflektion har jag haft. Första biten är alltid tung och jag tycker det är svag uppförsbacke hela tiden. Jag har försökt kolla om det är mycket uppför  åt något håll, men det känns likadant när jag cyklar åt andra hållet! När jag sedan kommit halvvägs och cykellunken infinner sig, glömmer jag vägen och upptäcker att jag är framme, fast jag gärna hade cyklat en bit till.
Samma sak upptäckte jag när jag började åka buss. De där minutrarna på busshållplatsen rymde många kloka tankar. Det hann jag aldrig med som bilförare. Då åkte jag i sista minuten och trafiken krävde all min uppmärksamhet - ingen tid till kloka tankar fanns.
-Man måste ta sig tid att stirra in i köksväggen ibland, brukar min kloka kompis Lena säga.

Tillbaka